En ung flicka med mörkt halvlångt hår vandrar sökande längs gatan.
Vuxna tankar om livet, om människor, föder en svag skugga i hennes gråa ögon.
Men innanför denna skugga lever en glödande gnista av livfullhet.
Denna kraft lyser ibland genom pennan, genom bokstäverna, genom orden.
Denna kraft ger liv åt stycken och kapitel, där handlingen fritt får dansa omkring.
Men den skyddande skuggan lyfts upp igen när flickan går framåt längs trottoaren.

En man betraktar henne från andra sidan asfalten.
Han ser glimtar av kraften där bakom, innanför pupillerna, inuti sinnet.
Mannen önskar att flickan förmår fördriva skuggan och låta kraften lysa till fullo.
För allt hon behöver, en stark energi finns där inom henne.
Hon behöver bara frigöra sin gnista, så den kan blomstra i full prakt.
Så att alla kan se den underbara varelse hon egentligen är.

Mannen är jag och flickan är du Emzi, som jag uppfattar dig. Jag önskar dig allt gott och all lycka.
Detta är min lilla present på din födelsedag. Grattis min vän!

---

Det där fick jag av en väldigt god vän. TACK åt dig, Ment!
Jag vet verkligen inte vad jag skall säga.

Jag klarar inte av att lägga ut en bild på mig själv idag. Just nu hatar jag alla bilder på mig själv. Jag hittar något fel i alla bilder. Något litet fel som står ut och jag inte tål. Fel i mig. Kanske det är bara jag som ser felen men då VET jag att det FINNS där.

Jag städar. Städar mitt kaos i mitt rum. Troligen så kommer jag inte hitta någonting på ett par veckor och det skrämmer mig lite.
Mitt egna kaos inom mig växer för varje sekund. Varje liten papperslapp där någon av DE har skrivit någonting får mig att minnas det som var. Den jag var under hela högstadie. Jag var DERAS lilla Emma. Den som DE kunde leka med, ljuga åt och använda. Ta fram som en leksak när DE behövde. Jag gjorde ju inget för att stoppa det.

Jag vill tvätta bort känslan. Men det är ju omöjligt.

Jag behöver någonting nytt igen. Jag vet inte alls vad det skulle kunna vara, men bara någonting som skulle överraska mig och fälla mig på min tjocka bak. Att jag skulle falla pladask. Men det kommer ju inte hända. Aldrig någonsin. Det händer ju inte åt mig bara åt alla andra. Inte mig. Inte lilla patetiska mig som tror att världen är rättvis (nej, den är inte det och jag tror inte det längre.).
Jag vet inte om jag tror på människor längre. Jag vet inte vad jag tror på. Tror jag på att människor som jag träffar via Internet faktiskt bryr sig om det jag skriver? Om att jag mår dåligt? Hur kan jag vara säker på att de verkligen bryr sig när jag inte HÖR det med egna öron?
Fast även det kan vara ljug. Det har hänt förut. DE som bara lekte med mig. Använde min godhet. Jag brydde mig om dem en tid. Jag verkligen gjorde det. Och jag verkligen trodde att de brydde sig om mej även. Vänner förevigt and so on. What a lie.

Jag städade och hittade gamla minnen. Lappar där det står "Kan vi va?" på och ler smått åt det. Jo, det var skriver bara så att jag inte skulle vara med den andra utan stanna med skrivaren. På en rast eller någonting. Så onödigt. Så hemskt. Så naivt tänkande från mig.

Jag var så rädd för att bli ensam igen. Jag klarar inte av att vara ensam. Panik.

Jag är ensam i denna blogg. Ingen läser, ingen bryr sig. Samma i VPFPH. Och ändå så försöker jag pånytt och pånytt. Kanske någon skriver. Kanske någon svarar.
Jag känner mig så utanför. Så ute.

Gör jag någonting fel med att försöka ta kontakt med människor?

Vad gör jag fel?

Ja, jag mår dåligt again och det är därför detta jävla inlägg skrivs. Eller inte dåligt men konstigt. Ensamt.

Jag vill bli ny.

Jag skall bli bra. Allt skall bli bra.
Jag skall städa.
Jag skall bli ny.

(och vem bryr sig egentligen?)

(första gången jag inte kan ringa eller sms någon sen jag fick min telefon. känns konstigt.)

Herregud. Klockan är typ ingenting och jag sitter uppe. Dessutom är det sommarlov och jag borde få sova länge. Gah. Minns inte ens när jag senast skulle ha vaknat såhär tidigt.
Lillebror skall väl komma hem snart och så skall vi åka iväg till Södra Hamnen. Vi skall vara hjälpare i en film. Jag har ingen aning vad det kommer att gå ut på. Vi får pengar för det så jag är nöjd.

Trött.

Jag har glömt hur man andas.

Jag gömde mig bakom ett draperi av hårstrån och nu vill jag ha draperiet tillbaka, inte för att gömma mig. Jag behöver inte gömma mig längre. Jag är den jag är. Ingen kan gra ner mig från himlen igen. Jag är precis där jag vill vara.
Mitt liv är bra. Jag är bra. Mina vänner är bäst.
Jag behöver inget skydd längre.
 
Jag vill bara vara den jag är. Får jag det?

    

http://youtube.com/w/Gackt-on-Utaban?v=DWoc3dHcgZE&search=Gackt%20butabara



xD

Jag vet inte vad som hände mellan oss. Men jag tror inte att det går att fixa längre. Vi var bara för olika, för annorlunda för att fungera.

Jag tänker inte börja klaga över livet för tillfället. Det är onödigt. Livet är inte lätt, men det är bara så, man kan inget åt det faktumet. Bara leva vidare. Göra det bästa av situationen.
22 timmar sen det senast hände någonting i denna blogg, ifall jag inte såg helt fel.
Jag har haft mycket att göra. Inte hunnit tänka på bloggen, fast jag kollar den var och varannan sekund. Bara för att. Tänk om. Kanske någon ännu ser.

Bara en tanke.

Allt kommer bli bra. Allt är bra. Jag behöver inte vara rädd för att någonting dåligt skall hända. Allt är bra.
Ändå.
Jag vet inte varför.
Ayabie var gudomliga. Jag älskade att vara och se på dem med Nera &co. Det var bara härlig. Jag passade in i den gruppen. Jag var mej själv hela vägen. Inget var gömt. De accepterade mig för den jag är. Jag behövde inte gömma mig och vara någonting annat med dem.

Ida.
Du betyder mycket för mig. Jag finns alltid här för dig. Glöm det ALDRIG.
Älskar dig.

Strunta i min min. :/

Älskar min kjol. och min blus. :D

Hur kan någonting vara så vackert?
Härligt. Allt kommer bara bli bra. (IMORRON)


Ida. Kära vännen. Allt kommer att bli bra.


Ibland är det svårt att se hur mycket människor man har omkring sig. Människor som bryr sig. Vänner. Äkta vänner.
Såna som alltid kommer finnas där. Vad man än gör.

Livet är det du gör av det.

Jag behöver er.

Jag är inte längre samma person som jag var förra året. Jag vet mera om världen. Jag vet mera om allt. Jag har upplevt mera och träffat människor som jag bara inte kan leva utan.

Jag är en kjol, en massa skjortor, solglasögon och nagellack rikare efter ett par dagar. Coolt.

Veckoslutet har varit så otroligt stressigt att det finns ingen höjd på det hela. Men på något sätt så är det inte så farligt. (sova kan man sen i graven) Det känns bara trevligt.

Fredagen var väl lite en besvikelse. Eller åtminstone morgonen. Sista skoldagen. Jag spenderar den till största delen med Nera medan mina klasskompisar inte pratar med mig. Jag fick en kram av en klasskompis (jag fick ju en av Nera oxå, om int två.). Det var inte så som jag tänkte att dagen skulle bli (okej, morgonen) men vad kan man åt sina konstiga klasskompisar.
Jag orkar inte tänka på det så himla mycket.
Resten av dagen gick till att se på dimissionen och sedan vänta på att alla gäster sticker hem och sedan började ordnandet av fest. Dekorering. Bord och stolar som skulle ordnas rätt och bra. Det tog en tid men vi fick beröm på kvällen så det kompenserar all möda.
Det kom lite mindre människor än vad vi trott att skulle komma, men det var inte så farligt. Om man nu inte vill kalla en massa mat över farligt.
Vid efterstädningen sjöng jag och C på Miyavis senor senora senorita. Man kan inte sjunga hela låten om man så inte kan JAPANSKA. Em påpekade att vi alltid sjöng samma bit av låten. DAH. Det var jätte kul.
Kom hem nångång efter tolv. Fick skjuts av räddande ängeln (once again she proofs me right).


Lördagen var allt annat än besvikelse. :D 
Det var sååå härligt hos Fa att det inte finns ett höjd! En massa prat om samma ämne (sex). Och en massa flumm och filmer och vakande. 
Sov inte mycket den natten måste jag säga. 
Hälsade på min gulle (Julz) på söndagen när vi var och åkte runt lite. :D Härligt!
Var jätte trött och höll på att somna i bilen påväg till tåget hem. I tåget så lyssna jag med Nera på Jrock så då kunde jag inte somna. 
I metron tänkte jag somna. Men gjorde det inte. Som tur.
Gick och sova där vid halv 7. 

Idag vakna jag när telefonen berättade att jag måste vakna. Skulle till skolan och diska fat och grejs från fredagen. Det var inte så farligt. mest bara kul.
Förde flaskor och fick 40,30 € för dem! Det var snyggt. 
Nej, jag var ju såklart inte ensam. Em, C, A och P var även där. 
C stod och sjöng samma sång, som vi på fredagen, när han diskade. Eller lyfte korgar med diskad disk. Det var kul. 
Gick sen för att träffa S (släkting) för att gå runt i stan och shoppa födis present åt mig. Hittade en HÄRLIG kjol och köpte den. Fick den är rättare sagt, men hur som helst. 
Gick runt en tid till och hittade fina solglasögon åt mig. :) På männens sida.

Imorron skall jag köpa skor åt mig.


Och sen AYABIE.

Detta var allt för nu. 

Det är faktiskt så jag såg ut en dag. Haha. Tro det eller ej.
Min mun ser inte underlig ut det är jag som ler konstigt. ^^. Hehe.

Jag tänker låta mitt hår växa igen. Bara för att jag vill. Har sett för mycket långhåriga dockor (huvuden) under hårvårdstimmarna så jag blivit avundsjuk och själv viljat ha långt igen. Så det skall bli långt igen. Det kommer ta en tid, men det är helt okej. Jag hatar inte mitt hår för tillfället.

Skoldagen var helt okej. Blev smått chockad när Lo kallade mig Emzi. Hon brukar inte göra det, eller ingen på min klass brukar kalla mig det. På ett visst sätt så var det trevligt. Lite sad att hon börjat göra det nu när vi kommer splittras om några dagar.

Allt är okej med skolan. Alla uppgifter är gjorda och jag kan njuta av de sista dagarna. Nästan åtminstone. Lite grejer har jag att ordna och fixa, mest med slutfesten.

Allt är bra.

Vad är allt?

jag är trött.

Ja-a gissa vem som hade smått tråkigt och blev väldigt ego igen.

Rädd. Jag är rädd för morgondagen. Jag är så säker på att jag kommer bryta ihop totalt. Jag klarar inte av en likadan dag som förra gången. Jag vill inte ha det. Jag klarar inte av det.

Ensam.


Hela dagen har jag suttit här och läst fanfiction. Kollade lite på Jules. Herregud så jag måste jobba på den.


Hejdå.

Jag vet inte vad jag skall göra med mig själv längre. Mitt paus hållande fungera inte alls som jag ville. Dessutom så mådde jag jätte dåligt av att inte få vara på datorn. Jag led. Så jag MÅSTE bara sätta mig här igen och se om människor saknat mig hemskt mycket. Det är väl typ det jag ville. Att människor skulle sakna mig och visa det på något sätt.

Känner mig så utan för ibland när de flesta av er alla bor i Sverige (VPFPH och så vidare) och lilla jag lider i finland. Hör en massa roligt som händer där. Men jag är inte en del av det. Alla ringer åt varandra. Skickar brev. Födelsedagspresenter.

Jag får ingenting.

Det känns lite knäckande.