(Uruha fortfarande och jag tror att jag är lite kär.)


Allt är bra och det är lov. Inget kan vara dåligt på ett lov eller hur? På ett lov skall man vara lycklig och sova mycket och göra en massa man inte kan göra på skoldagar. Skriva hundra sidor på alla fanfictions man bara lämnat åt sidan. Göra läsare glada och på samma gång sig själv. Eftersom de gör en lycklig. Det är så.

Och nu skulle man ju kunna tro att jag försöker gömma mitt egna illamående med att skriva en massa skit, men så är det faktiskt inte idag. Jag mår konstigt bra för tillfället även om det känns underligt. Trodde verkligen inte att det skulle kännas såhär ett par sekunder sen. 

Märker nog att jag ibland saknar händer och saker, men jag skall inte tänka på det. Jag saknar närheten. Tryggheten som strålade runt i rummet den stunden. Jag var lycklig och smått panikerad, men det gömde sig ganska bra. Höll sig borta så länge jag hade sällskap. Sen när sällskapet försvann så steg den upp och jag fick svårt att andas. 

Men det var då. Det är i det förflutna. Det är gammalt helt enkelt och jag borde låta det gå. Låta mitt hjärta släppa taget. 

Låta det flyga bort.