(Urupooon. We all love him.)


Jag kan andas igen, helt påriktigt och det känns så otroligt skönt. Först då när man är nära på att förlora någonting förstår man hur mycket det betyder för en. Och det är så mycket just nu. Så otroligt mycket att det nästan skrämmer.

Det går runt i mitt huvud fortfarande och alla små saker kan leda tillbaka till det på något underligt sätt. Det är lite skrämmande, men jag förstår det. Och jag kan leva med det eftersom jag ibland märker att jag ler i metron utan någon större orsak. Är det inte bra så vet jag inte vad som är bra!

Möte på möte men det blir nog helt bra.

Kan inte vänta på onsdagen.