Jävla tårar. Jag hatar tårar. Hatar. Jag hatar att behöva skrika för att någon skall förstå. Jag vill inte i verkligheten göra det. Men ändå så gör jag det. Skriker och gråter, mår skit och tycker att världen skulle kunna gå åt rumpan. Bara för att jag mår dålig så hatar jag hela världen.
Skrek och grät floder. Mådde dåligt. Störde människor via sms. De har inte ännu svarat, men det är okej. Jag bryr mig inte längre.
Mitt liv går åt rumpan. Det enda jag vill nuförtiden är sitta framför datorn och prata med människor från Sweeden (Ja, jag vet att det inte skrivs sådär, men jag skriver det så) som alla har ett mycket bättre svenskt språk än alla finlandssvenskar. Det stör mig när människor skriver helt fel.

Klassen känns inte som min klass längre. Det är jag och de. Inte vi. Jag orkar inte tänka på det så himla mycket. Det får mig bara att må dåligt.

Och allt detta om att mitt gamla liv fick fast mig. Vad kan man göra åt det? Jag kan ju bara göra det så att jag tar C med mig och går för att träffa dem. Det finns inte mycket annat jag kan göra.

Jag är rädd för att väggarna skall byggas upp igen.

Ingen skola idag. Behöver iaf inte träffa någon från klassen. Skall nog träffa J och kolla igenom lite grejer. Men det är helt okej. 

Sen skall jag och sköta F&F. :D


Hörs senare.