Första dagen klarad. Yäy.
Platsen är helt okej faktiskt. Det är inget fel på den, men ändå skulle jag bara vilja sluta. Inte göra det. För det är inte det jag kommer göra resten av mitt liv. Jag tänker inte jobba med det. För längesen har jag ju bestämt mig om vad jag vill bli när jag blir stor. DET är ännu det jag vill göra. Och ändå måste jag gå igenom sånt jag inte kommer jobba med. Förstås så förstår jag idéen med det, men ändå.
Vaknade tidigt på morgonen igår. Eftersom Lexa skulle till skolan. Han väckte mig när han alltid skall ha radion på i sitt rum på morgonen och såklart så är väggarna skit tunna så det hörs igenom. Störande när man vill sova.
Tänkte nästan missa bussen med mamma. Tur att vi inte gjorde det ändå, eftersom då skulle jag ha blivit försenad.
Dagen gick bra som jag sa. Orkar inte skriva någo detaljer. Matlagning. Butiksresa. Strykande av kläder. Såndänt vanligt.

På kvällen när jag skulle åka hem med bussen så träffade jag L på busshållplatsen. Hon hade åkt åt fel håll med bussen. Lite skadeglad var jag ju ändå eftersom jag fick träffa henne pågrund av det. Vi började prata om allt möjligt. Hon berättade att hon blivit ihop med en ny (förra var en skitstövel).  Han verkar vara en helt trevlig kille.  Verkligen jättesöt. 
Även jag började öppna mig själv för henne. Jag började prata om hur jag mått på senaste tiden. Ingen aning varför jag gjorde det. Jag brukar inte göra det. Men hon lyssnade. Och sa att hon märkt det. Speciellt på Lätt Massage timmen.
Det kändes okej att berätta.

Don't you die on me
You haven't made your peace
Live life, breathe, breathe
Don't you die on me
You haven't made your peace
Live life, breathe, breathe
Within Temptation - Dark wings

Två dagar hos pappa.
Jag mår konstigt. Känner mig borttappad. Det låter helt konstigt, men så är det.
Jag vet inte längre vad jag vill eller vart åt mitt  liv är påväg. Pånågotsätt orkar jag inte ens bry mig längre. En dag i taget eller något liknande.
(tro inte på mig. jag ljuger ljuger ljuger. jag bryr mig alldeles för mycket.)

Praktik imorron. Mamma kommer med så att jag hittar.  Jag skulle inte alls orka med det. Inte alls. Skolan känns jobbig.

Skall träffa Julz nästa v-slut. Hon lovade det mej.  Efter ek-veckoslutet så skall jag träffa henne.

:D

Skall till pappa igen idag. skall vara där till söndagen.

Bara sådär så att ni vet.


Hittade två uppgifter jag måste lämna in. Blev lite rädd att jag inte skulle hitta dem och därför måsta göra Ia:n pånytt, vilket skulle vara katastrofaliskt. och jag skulle inte ha viljat göra det. Tänkte redan att om jag måste så vägrar jag och slutar skolan, men vi kan vara glada.
Men jag är inte hudra procent säker på att det var allt jag skulle ge in. Det skrämmer mig. Men vi får se.

Mitt rum ser ut som jag vet inte vad. Hemskt ser det ändå ut. Jag måste ju rådda till det lite för att hitta uppgifterna. Men städa det kan jag ju absolut inte.
Har nog lite börjat, men långt har jag inte kommit.
Dessutom börja jag klippa ut artiklar ur alla mina hudra tidningar som jag har sparat under årens lopp. Det är mycket.

Jag har samlingsproblem.  Jag tror att någonting skall hända om jag kastar bort.  Nä, inte helt, men ändå. Jag kan inte kasta bort nästan någonting som verkar viktigt, eller så. Jag kan inte.
Jag samlar och min mamma blir galen på mig.

Okej nu går livet verkligen åt hälvete. Eller kanske jag överdriver igen, vem vet. Förstås skulle det inte alls förundra mig ifall jag gjorde det.

Hon hitta mig och tog kontakt. Och jag vet inte vad jag skall göra.

Jag vet inte.

Jag vet inte.

Jag vet inte.


Jag vet inte.

Jag kan inte.

Det finns typ ingenting att skriva om.  Haha. Gud, vad jag ljuger. Det finns ju fast vad att skriva om, men inget jag orkar skriva om. Vadå latjävel?

Skolan gick helt okej och jag överlevde. Kom på att jag har EK på torsdag och blev jätteglad. Studiehandledaren kom och sa att jag fick N1 i Näringslära. Jag är lycklig. Orka bry mig om det. Inte blev jag ju underkänd som jag först trodde att jag blivit.
Första timmen blev inget eftersom läraren var sjuk så vi fick göra annat. Jag försökte ringa åt en lärare men hon svarade inte. Skickade sms. Fick svar. Skall ringa nästa vecka. Kan ju bara gå med på det.
Lätt Massage. Hade ingen lust att göra det. Vägra. Satt och tittade på. Skrev en halv sida på en ny idé. Duktigt.
Hatar Netscape Browser.

Kommer inte in på msn. Jävlar.

att sånt.

I need something else
Would someone please just give me
Hit me, knock me out
And let me go back to sleep
I can laugh
All I want inside I still am empty
So deep that it didn't even bleed and catch me I...

Så jävla vackert ju. Jag ÄLSKAR den där låten. Det är The Used - All that I've got.


So deep that it didn't even bleed and catch me
So deep that I didn't even scream fuck me




Livet är.

Ville sätta en bild. Jag vet inte alls varför.

Det är jag med min naturliga hårfärg. som jag hatade under den tiden.
Jag sitter ju konstigt och allt. Blä.

Var i skolan. Fick information som jag skall kolla igenom och sen skall vi skriva på måndagen. Var hos studiehandledaren. Det var inte himla trevligt, eftersom jag fick veta vad jag har ogjort. :/ Märkte att jag måste skärpa mig och börja jobba ordentligt nu denna kommande vecka. Jag vill inte förlänga mina studier. Så nu är det bara att jobba, jobba, jobba. Hjälp....stress...

Efter det träffade jag Lila. Det var roligt fast hon ändrade träffplats sådär femtio gånger. Höll på att få problem när hon hela tiden ringde. Men fick veta att hon var hungrig, så det förklarade allt.

Hejhej.

"Jag har en kännsla av att du definitivt inte mår så bra. Du har en massa
underbara mänskor i ditt liv och du förstår att uppskatta dem, men som du
skriver så behöver du någon här, nära dig som håller din tass så du slipper vara
ensam.


Vi skulle borda få ditt självförtroende uppbyggt så att du skulle våga bjuda mer
på dig själv. Och inte alltid behöva "be om ursäkt" att du finns till, det är
vad du gör med flickorna i klassen. Faaaaaaaaaaaaaaaaan Emma du är en ypperlig
typ, du har en hel del skinn på näsan och det är inte bara tomt prat som ploppar
ut ur munnen på dig. Du har tankar och funderingar som är värda att lyssna på."
J i ett e-mail.

Hon har så rätt. Iaf i detdär första där. Hon läste mitt ärliga inlägg och skickade detdär plus en del annat åt mig.
Om jag har tankar värda att lyssna på kan jag ju inte säga om jag har. Det är ju de som läser det jag skriver som kan svara på det. Om det finns någonting i mitt huvud eller inte. En massa tankar ja, men om det är någonting viktigt vet jag ej.

Tomt prat är det aldrig. tror jag. Det jag säger har någonting i sig. tror jag.

Snart skall jag väl även bli tutor, som J föreslog. Det skulle ju vara helt trevligt.

Skall väl snart gå för att träffa Lila. Bara hon först svarar var vi skulle träffas, eftersom lilla jag har glömt vad hon sa, om hon ens sa någonting igår.

Bye bye birdie.

Allt är helt ok.
Bara helt ok.


Nelle. Du är härlig och jag älskar dig.

(mera imorron)

Här sitter jag och  stirrar på datorskärmen. Vill skriva ner det som trycker sönder mig, men är rädd för att sätta ner det i ord. Rädd för att såra någon utan att vilja det. Rädd för att se det som gör så ont och förvirrar mig totalt.

Jag har problem.
Stora.

Det gör ont när hon int vill prata med mig. Jag vet ju inte alls anledning till detta konstiga uppförande. Och det är ju MEJ hon inte pratar med, bara mig, alla andra pratar hon hur glatt som helst med. Det har hänt förut och då lovade jag mig själv att om det skulle hända igen så skulle jag inte gå med på det. Men nu när det faktiskt har hänt igen, så är jag lika osäker på vad jag borde göra som jag var förra gången.
Det känns inte alls bra.

Var jag inte redan tillräckligt förvirrad före allt detta? Var det inte redan tillräckligt??

Skolan känns jävligt svår att gå till när man vet vad man går till. När man vet vad som väntar på en.

En dag av ensamhet och egna jävla tankar som man helst skulle vilja slippa för ett par sekunder. Men man kan ju inte rymma från dem.

Man kan inte rymma från sina egna tårar.

Förlåt.
Förlåt.
Förlåt.


Jag gör så jävla mycket fel.

Det enda jag behöver är någon som bryr sig.
Någon som lägger armarna om mig och viskar att allt kommer bli bra.
Jag behöver en axel att gråta i.

Jag gömmer mig bakom skärmen när allt blir svårt.
Jag gömmer mina känslor bakom ord, för jag vet att jag inte kan säga dem högt.


För svårt.


Varför?


Jag vill inte vara ensam.


Jag behöver en kram.

Blev Vicesekreterare i Elevkårsstyrelsen. Calle berätta det åt mig igår i ett sms. Själv blev han Ordförande vilket jag hade väldigt roligt åt en stund. Kunde ju i inte skratta högt eftersom Lillebror låg och sov i rummet bredvid och väggarna är jävligt tunna. Allt hörs igenom. 
Jag berätta åt Calle att jag inte var sjuk. Ville att han skulle veta sanningen. Det kändes så jävla fel att ljuga åt honom när han var så snäll mot mig. Han är en ängel. Det kändes bra att "prata" med honom igår på kvällen.  Det känns bra att veta att jag kan prata med honom om allt. Jag är lycklig att jag fått lära känna honom.
Alla andra tror ju fortfarande att jag är sjuk. Vet inte om jag borde berätta åt dem sanningen alls. Antagligen skulle det vara bättre att vara ärlig, men jag vet inte om de bryr sig. Jag vet inte. (Ifall du Ch läser detta. Förlåt.)

Jag har skit i huvudet. Eller så känns det.
Jag grät igår. När jag "pratade" med Calle. Ville inte säga det åt honom, fast jag för en sekund övervägde saken, men kom sedan på att det kanske inte är så viktigt för honom att veta. Jag vet inte om det var bra tårar eller dåliga. Kanske det var lite blandat.

Skall till pappa idag. Skulle inte orka, men måste. Skall antagligen spela Bowling på lördangen, vet inte om jag riktigt skulle orka göra det. Får se. Även om lillebror halshugger mig om jag inte följer med.

Ellen. Om du läser detta. Förlåt. Jag älskar dig.

Jag har inte varit i skolan idag. Sov skitdåligt. Sa åt alla att jag var sjuk. Känner mig smått dålig när jag ljugit åt alla. Även Calle var så snäll och frågade hur jag mår på msn idag på morgonen. Det var supersött! Jag sa åt honom att jag överlever. Där ljög jag ju inte iaf. Så det var ju helt bra.
Fick honom att logga in på x3m. Han skrev t.o.m. en db (!!!) och jag behövde inte ens säga att han skall göra det. Han gjorde det av fri vilja. Han nämnde mig i den, inte med namn, men som hans kompis. Jag blev lycklig. (glad att han inte sa 'min dotter')
Så jag satt vid datorn hela dagen och lyssnade på musik. Skrev lite på 'pretty life'.

Har inte pratat med M och antar att hon inte vill prata med mig. Vill sluta bry mig om det.

Dessutom läste jag ju även lite. Vilket var superduktigt av mig.

Ingen skola imorron och sen bär det av till pappa för v-slutet.

Allt jag ville var att allt skulle kunna fungera på ett bra och trevligt sätt. Varför måste det nu fucka upp sig?! Varför måst M vara konstig?
Jag har väl int gjort någonting åt henne...eller?
Det känns int bra när jag vet att någonting är definitivt fel, men jag vet int vad det är som har gått fel. Antagligen har hon bara en dålig dag. (nej föresten det kan hon ju int. hon pratar med Ch och L.) Hon har ju slutat prata med mig förr, varför känns det lika svårt varje gång? Varför kan jag inte bara strunta i henne och hennes jävla humörsvängningar? Jag bara inte tål det.
Säkert har jag gjort någonting hon int gillar igen.

Hade lätt massage timmar idag. Hela dagen. Måste skriva en massa först, men sen fick vi massera varandra. Surprise surprise vem månne blev par med M. Fast det gick helt okej ändå. Men det känns konstigt att hela tiden bli ihop parad med henne.

I spårvagnen dissa jag alla tre. Jag orkade totallt inte. Ringde (JA JAG RINGDE) åt Julz istället. Hon svarade och vi sa hej ett par gånger och fnittrade. Det kändes härligt att höra hennes röst. Hon har stress och jag bara saknar henne. Vill träffa henne så fort som möjligt. Fick ett härligt sms av henne igår och det gjorde mig glad.

Uppgiften fortfarande ogjord och borde vara gjord imorron. Får säga att jag har den hemma igen. Läraren kommer halshugga mig men jag hinner int och kan int göra den mera idag.

Min mamma sa jooooo!!!!
Ifall jag får allt ordnat och det är möjligt så:
får jag åka till Sverige och göra min praktik!


Och nu beter jag mig sådär jätte enerverande. Nå jo. Int kan man någo åt det att man är sådär super lycklig efter ett härligt svar och ett härligt sms av en härlig människa.
Men jag försöker ju absolut inte irritera er på något sätt.
Kanske bara lite.
NEJDÅ.

:D:D:D:D:D

Fan. Boken skall vara läst den 16:e. Månne jag hinner läsa den? Månne jag ens vill läsa den längre? Nu när det är ett måste att läsa boken känns det inte lika roligt och avslappnande längre. Men ändå måst jag läsa den. Jag vill men vill inte. Jag vill klara av detta år så att jag kommer (...) vidare till nästa år och kanske skulle ha möjlighet att göra min praktik i Sverige. Fick för en tid sen höra att det är fyra månader. Jag trodde det var typ 2...men 4 låter faktiskt ännu bättre. Undrar bara om min kära moder låter mig åka till Sverige, hopperligen när hon vet var jag skall bo och sånt. Måst prata med nån i skolan om detta. Eftersom jag så vill det.  Jag behöver tid i Sverige. 

Kanske Sverige i sommar. Hoppas. Hoppas. Hoppas. Kommer antagligen dö if not. 

Nelle. Jag vill skriva om dej. Vill nämna dig i min blogg, eftersom den berättar om mitt liv och du är en stor del av mitt liv, för du betyder så jävla mycket för mig. 
Du är söt och härlig och jävla geni när det kommer till ord och skrivandet. 
Jag älskar dig för all bra musik du har skicka åt mig och för alla gånger du varit där för mig när jag behövt stöd. 

Förlåt ifall jag varit hemsk. 


Jag älskar dig forever. 
Det vet du.
Glöm det aldrig. 

Ser sådär smådrogad ut, men what ever, that's me anyway. På Silja Line.

Det var härligt att prata med Minty. Hon är härlig. Har även bott i Finland. Coolt.

Ladidaa.

Jag är patetisk. Inget annat än patetisk. Det enda jag gör är säger att detta måste jag göra och detta och jag måste sluta med det där och det där, men inget av det blir ändå någonsin gjort eller slutat. Jag bara fortsätter leva som vanligt, om det ens kan räknas som att leva, som om inget skulle ha hänt och jag inte skulle ha sagt någonting. Det är väl det som är naturligt (För fan jag hatar det där ordet!). Man struntar i något som man säger bara för att det är svårt att verkligen göra det man sagt. Det är omöjligt. Så känns det. Men är det det i verkligheten? Kan man göra allt bara man försöker tillräckligt hårt? Klarar man av sådant som känns omöjligt till en början?

Igår kväll låg jag i min säng och tänkte. Tänkte på de hundra gångerna jag sagt att jag skall börja motionera lite, kanske gå en promenad ibland. Har jag någonsin verkligen gått igenom med det? Nej, varför skulle jag ha gjort det?!
Så där låg jag och tänkte att vad om jag inte skulle verkligen göra det som omväxling. Ta med mig musik så skulle det gå lätt och vara roligt. Få lite frisk luft och inte bara sitta här framför datorn hela dagen lång, äta en massa godis och bli fet.

Gjorde jag det undrar ni nu.

Svaret är enkelt.

NEJ.

Jävla patetiska skitunge! Jag slutar lova någonting eller bestämma någonting! Kommer ändå aldrig gå så långt att jag verkligen gör det! Det skulle ju vara omöjligt.


Hur i friden orkar mina vänner med mig?!