Det bästa är när människor tror att jag klarar av någonting.

Nej, min mamma tror inte längre att jag kommer att klara av skolan tillslut. Eftersom hon idag sa att hon stöder mig vad jag än tänker göra.

Och detta får mig såklart att fundera på allt och så kommer jag helt säkert fram till det att jag inte klarar av någonting i världen. Jag är onödig. Och dum.

Jag behövs inte för fan.

(Och mina läppar spricker. Låt mig dö.)

Idag orkar jag inte ens sitta här. Vid datorn. Det är redan farligt. Men jag orkar bara inte. Ni med telefonnummer får ringa/smsa om ni vill/saknar mig.

Jag är angstig utan anledning att vara nedstämd.

Konstigt.

Det gör ont. Påriktigt ont.

Snälla killarna är det värsta. Man skall akta sig för dem. Varför varnade ingen mig?!

(Uruha, som jag kommer att få se live 30.10)

En snäll community påminnde mig just att 30.10 är en viss persons födelsedag och det fick mig att börja gråta helt enkelt. Jag ville inte ha en sådan påminnelse. Jag skulle inte ha behövt komma ihåg att 30.10 den dag då jag kommer att få se The GazettE live är samma dag som mansgrisen har födelsedag.

Det kommer att vara en konstig dag helt säkert. Det vet jag redan nu. Skall antagligen träffa en person som jag inte träffat IRL förut men nog pratat med via internet och sett i stan och Praka. Inte sagt hej åt henne eftersom jag är feg och konstig. Det gjorde hon inte heller så det var inte hela världen.

Men vi skall nog.

30.10. Jävla datum. Varför just då? Varför blev du född just då?!

(The GazettE. För att 30.10 kommer jag att se dem live och det är ganska så coolt.)

Från riktigt depp till sockerfylla till helt okej fiilis till nedstämd. Mitt liv ler åt mig riktigt glatt just nu. Märk att jag inte är allvarlig i förra meningen. Mitt liv ler definitivt inte.

Känns jobbigt just nu eftersom jag alltid lyckas göra någon ledsen och det är bara jobbigt. Jag gillar inte när någon blir ledsen eller sur över någonting jag gör. Eller inte gör.

Jag måste välja mellan att gå till Pigru och få träffa henne eller åka till pappa och göra lillbrorssan nöjd och glad, plus se pappa. Det är inget lätt val eftersom jag skulle vilja göra både och. Jag saknar Pigru eftersom jag inte sett henne på alldeles jättelänge.

Och jag skulle inte vilja vara den som alltid gör lillbror sur. På mig.

Och jag är ju alltid den som hittar på någon orsak varför jag inte kan komma till pappa.

Fan.

(jag saknar. bilden är tagen av Nelle och jag älskar henne. nästa gång när jag lackar naglarna så skall jag lacka så.)

Nu har jag lackat naglarna svarta och sitter här och tycker synd m mig själv. Åtminstone ganska synd. Eller mera är jag nog nerdeppad helt enkelt och så. Jag orkar inte ens bry mig om det faktumet att jag har alldeles otroligt äckligt smuttsigt och hemskt hår, eftersom jag inte bara orkade gå  i duschen idag på morgonen.

Jag bryr mig inte helt enkelt.

Whatever.

Hej, hur mår ni?

Ingen bild idag bara för att jag är skit lat och trött. Och orkar verkligen inte söka efter någon bild. Är trött på allt som har med människorelationer och problem att göra.
Allt som bara lite också är relaterat till det kan gå och se sig i arslet. För jag orkar inte mera.
Jag orkar inte sitta med telefonen i närheten väntandes på att någonting skall hända. På att jag skall få någonslags respons. Har gjort det nu i två dagar och jag är fed up!

Jag vill inte längre det.

Så är det bara.


Imorgon skall mamma och jag gå och rösta för första gången. Alltså jag skall rösta för första gången. Det blir spännande.

(A sushiplace in Tampere.)


Nej. Jag orkar inte. För mycket tårar i mitt huvud. Jag skriker och gråter i mitt huvud. Inne i min kropp. Det värker. Varför??? Varför kan du inte bara ringa åt mig som du sa att du skulle? Att du skulle komma hit.

Jag behöver närhet.

Jag behöver dig. Men det ser du ju inte alls.

(ne just det fråga verkligen inte)

man tror att NU börjar livet påriktigt. NU börjar det verkligen hända någonting. Men sen går det i glvet med ett pang och man bara önskar att man inte hade låtit hoppet åka så högt upp. Spara på lite hopp. Spara på sig själv. Inte ta allt på en gång. Inte döda allt med ett krash. För då går man sönder helt och hållet. I bitar för evigt. Inget annat.
Det var det misstaget jag gjorde. Lät mitt hopp åka upp och så kom det även ner med en hård fart, inte kul alls. Jag önskar att jag inte hade gjort det, men man kan ju inte dra tillbaka tiden. Jag tror att det har vi redan konstaterat ett par gånger tidigare. Tiden går ej att vrida tillbaka.

jag vill gråta och jag vill inte gråta på samma gång. Är det möjligt?

(och ibland önskar man att man faktiskt hade någonting annat att göra än att ta bilder på sig själv och försöka leka proffsig när det gäller fotografering)

Andas. Det gör jag fortfarande och tänker fortsätta göra det enda tills den dagen då det är min tur att komma till det nästa stora äventyret. JA jag tänker inte säga himlen eller helvetet för jag tänker vara alternativ och tro på någonting annat än alla andra i världen. För det är alltid himlen eller helvetet. Vad om man inte hamnar i någondera då? Man har varit för snäll för att hamna i helvetet men för elak för att komma till himlen. Vart kommer man då? Blir man spöke och måste vandra på jorden i all evighet?
Berätta det för mig så att jag vet.
Men nej, ingen vet ju det svaret. Kul. Tack för ingenting igen då.

Struntade i skolan idag. Mådde dåligt och hade sovit extremt dåligt, tack vare min mage. Tänker inte gå in på detaljer för att inte äckla allihopa som läser (mig själv alltså). Måste låna mammas telefon för att meddela min lärare att jag inte kommer. Sa att jag är sjuk. Smart eller hur? Så exentriskt! Så nytt att haha! Ingen annan använder den excusen helt säker! Du är såå speciell, Emzi. Så annorlunda från alla andra.
Jag tror att jag är någonting. Men det är jag ju inte. Jag är inget speciellt. Jag har ingen talang överhuvudtaget. Inte spelar jag något instrument. Inte sjunger jag i någon kör och är bra på att sjunga. Inte ritar jag någonting jätte jätte bra. Jag bara mår illa när jag tar upp ett papper och börjar för att jag fått en idé och vill ha ner det på papper. Inte får jag någonsin ner det på papper så som det ser ut i mitt huvud. Min talang är för dålig helt enkelt, oexisterande.

Och nu vill jag ha långt hår igen. Bara för att man ser på filmer eller dokumentärer om människor med snyggt långt hår så vill jag också ha det. Tittar på bilder där jag ännu har långt hår och börjar undra varför jag gick och klippte det kort? För att få förändring? För att inbilla mig själv att saker och ting ändras, jag ändras, om jag gör det? Att människor ser mig på ett annat sätt?
Jag ljuger åt mig själv i mitt huvud. Jag inbillar mig själv saker.

Man inbillar sig så mycket saker för att må bra ens en liten sekund.

(Uruha.)


Usch Usch Usch, snart bär det iväg till skolan. Borde nästan redan vara påväg eftersom klockan är väldigt mycket, men det är inte så farligt eftersom jag bara skall träffa assistenten så är det ok om jag blir lite försenad.
Känner mej väldigt nere just nu och vet inte riktigt varför. Haha skall vi ljuga lite mera eller skall vi säga sanningen? Nå åtminstone en del av orsken vet jag helt säkert och den orsaken är så enkel som SKOLAN. JO, skolan drar ner mitt humör med en väldig fart och såklart går det inte att stoppas. För det är ju så enkelt att bara låta humöret falla istället för att slåss imot det. Det är för jobbigt för mig just nu och jag skulle verkligen inte orka med det. Helt enkelt.
Uppgiften är inte en påbörjad och den skall vara färdig imorgon. Jag kommer aldrig hinna, inte ens med hjälp. DET är helt enkelt mitt egna fel. Det är jag som är så dum i huvudet.

Jag är hungrig men hinner inte äta någonting, så jag struntar i det. Måste ju skynda till skolan. För att jobba på någonting jag inte alls är intresserad över även om ämnet är intressant.
Fan.

Oh, min Japanska börjar idag! Yay. jag är glad över det även om allt annat går åt rumpan. Det blir så kul och intressant.

Mina drömmar är alldeles förvirrande och jag vågar inte tänka på dem alls.

Noo. Och jag som trodde att jag skulle vara lycklig och inte må dåligt när jag var med någon annan. FelFelFel. Mitt i träffen igår så började jag må dåligt. Kändes hemskt och jag hade svårt att vara där. Men ändå så hade jag nog roligt. Ibland. Visst jag älskar alla människorna. Dom är så underbara.
Att sitta i McDonalds var kul. Även om jag träffade på kusinen och Freddu där. Kusinen var så irriterande och ville inte försvinna. Frågade hela tiden var Lexa var och jag sa att jag inte vet. Jag hänger inte med min egna bror så hemskt ofta. (fick senare veta att Lexa satt hemma)
Satt i famnen på människor. Viivis för det mesta. HON BET MIG I AXELN! :o
Pigru hoppade på mig när jag låg på golvet och skrev i Neras vänbok. Hon låg där en stund och jag bara fnissade. I'm THÖ fnitterflicka!

Mera träffar. JAAA. Nästa kommer vara hos Pigru. Övernattning och allt. En massa filmer och stuff. Yayness!

Joo sähär kan man visst se ut. Ser sådär duktig ut på något sätt. som om jag skulle vara den som får saker att hända snabbt och sånt. Kanske det är ryggsäcken som inte syns hemskt mycket på denna bild men som finns där ändå. Saker existerar fast de inte syns.
Jullov äntligen. Känns skönt, men ändå så har jag redan börjat oroa mig över utgångspunkten som skall vara klar 2 dagar efter jullovet. Var det inte så att jag inte skulle få uppgifter under jullovet? Var det inte så att jag skulle få ha ett ordentligt lov utan att måsta stressa sönder mig själv? Var det inte så vi bestämde på mötet?
Mamma sa det åt läraren och de andra. Hon visste att jag ville det. Att jag behövde det. Men vad nu då? Skall jag börja stressa och gråta när saker inte går?

Jag hatar detta. Jag bara hatar detta. Helt enkelt. Så är det.


Jag bara önskar att jag var tillbaka i Sweeden. Där var jag stressfri. Jag behövde inte tänka på skolsaker och sådant skit. Jag kunde bara njuta av allt det roliga och personerna.

Och såhär ser man ut utan en natts sömn och huvudvärk. Flummigt till max och underbart. (och jag är tråkig och orkar inte kopiera in det jag skrev om träffen sådär i allmänhet.) Träffen var alldeles underbar. Alla var underbara. Älskar dem allihopa. Världens underbaraste varelser.

Denna dagen har väl gått bra antar jag. Skolan var väl som den alltid är, är lite ledsen att jag missade Nera helt totallt. Men jag fick ringa åt henne så abstinensen ble lite mindre. Yay. Timmarna var nog intressanta men för mycket timmar på en dag. Samma ämne dessutom. kul. Nej.

Fick läsa högt åt Mikaela från Linda Skugges bok som jag håller på och läser. Det var nästan kul. Maj lyssnade oxå när jag satt i klassen och läste. Hon skrattade ibland och det var kul. Det var lite skrämmande när Mikaela började plötsligt prata med mig. inte brukar hon prata med mig. Jag brukar få vara i fred. Men nejdå, inte idag. Just så.

Jul snart. min hjärna fattar inte riktigt. Jullov snart. SKÖNT. Älskar. Jag vill ha lov hela tiden.

Sitter här och har Sofia på msn. Ja, jag pratar med henne. Jag vet inte varför. Känns lite weird att prata med henne. Jag  vet inte ens om jag gillar henne eller om jag hatar henne. Jag har inte bestämt mig riktigt.
Vad kan man när en säger att hon inte skulle ha klarat av högstadie utan mig?
Förvirrad.
Tänka på högstadie tiden och ryser. Vill inte. Det var en hemsk tid när jag inte var någonting alls. Jag hade ingen egen vilja. Gick bara med strömmen.
Blev förälskad i varje kille som lite ens pratade med mig. Patetiskt.

att sånhänt idag.

Jag. Börjar undra vad jag egentligen är. VEM är jag. Vad vill jag med mitt liv egentligen? Jag menar det känns som om det enda jag gör är följer efter vad alla andra tycker att jag skall göra.
Om läraren säger: nej inte skall du nu paniker någo.
Så jag är ju direkt...joo joo nej jag skall inte alls.
Samma med när de vill att jag skall fortsätta mina studier och inte bara sluta.
Såklart att Emzi håller helt med och tycker precis likadant.
Efteråt börjar jag tänka på att är det sen heller rätt.
Jag är helt råddig och vet ingenting mera. Helt märkbart.

Julklappar köpta idag. Några åtminstone. Yayness. Och jag fick morgondagens kapitel skrivet och allt. Jag är så duktigt.

Allt känns lite konstigt för tillfället. Jag vet inte riktigt om jag kan förklara så jag tror att jag bara låter bli, så att det bara inte i misstag blir alldeles fel och sen får jag ångest över det. Jag klarar inte av mera stress över saker. Jag behöver lugn. Jag behöver andas men någonting stoppar.

Såklart att jag fick alla att bli störda på mig igår eftersom jag betedde mig som en liten barnunge som inte fått det den ville ha från butiken. Surpuppa med andra ord. Jo jag medger att det var fel att fittas med alla, men jag var inte på det bästa humöret och då blir allt fel.

Jag ville inte att allt skulle bli så. Det var inte meningen att låta som jag gjorde när L ringde, men det bara blev så. Mådde dåligt efter det, men inte kunde jag ju lyfta upp telefonen och be om förlåtelse. Nej. Jag ber om förlåtelse, även om jag är ganska säker på att hon inte läser detta.

Och min kära lillebror fick ju oxå lida. Men det är strunt i det.

Och lilla jag skall få se F&F på fredagen! Oh Gud vad jag saknar mina små gullungar! Och nu får jag se dem igen :D

Det är omöjligt för mig att sluta tänka på det där jävla mötet. Jag tror åtminstone att det är ganska omöjligt. Åtminstone så har jag kommit på mig själv med att bara stå och stirra ut i intet och bara funderat på det. Jag ville ju börja gråta i metron på morgonen pågrund av att mina tankar gled till det ämnet. Känns jävligt jobbigt att inte kunna låta det vara.
Borde ju försöka koncentrera mig på annat än det. Som t.ex. SKOLARBETET.

Att sitta i ett mörkt rum med lugnande musik medan man stryker en liten kille är faktiskt väldigt effektivt om man vill somna mitt på dagen. Bra sömnmedicin. Jag tänkte faktiskt somna idag, men som tur så hann jag inte göra det. Skulle väl ha varit lite svårt att förklara det åt min handledare. :/

Allt går så fort framåt igen.

Detta har varit en väldigt underlig dag.
Jag hatar att bara sitta hemma och tänka.

Jag är rädd för dem.

Mina tankar.

Jag hatar drömmar. Drömmar som inte går i upplevelse. Mardrömmar. Sanna mardrömmar. Sånt som bara skrämmer upp en och man vet inte vad man skall göra. Tårar i drömmen. Jag slipper aldrig mina tårar. Helt tydligt.

Kärleksproblem. Inte mina utan kompisars. Tröttande. Men man måste ju lyssna och försöka hjälpa.