Jag är patetisk. Inget annat än patetisk. Det enda jag gör är säger att detta måste jag göra och detta och jag måste sluta med det där och det där, men inget av det blir ändå någonsin gjort eller slutat. Jag bara fortsätter leva som vanligt, om det ens kan räknas som att leva, som om inget skulle ha hänt och jag inte skulle ha sagt någonting. Det är väl det som är naturligt (För fan jag hatar det där ordet!). Man struntar i något som man säger bara för att det är svårt att verkligen göra det man sagt. Det är omöjligt. Så känns det. Men är det det i verkligheten? Kan man göra allt bara man försöker tillräckligt hårt? Klarar man av sådant som känns omöjligt till en början?

Igår kväll låg jag i min säng och tänkte. Tänkte på de hundra gångerna jag sagt att jag skall börja motionera lite, kanske gå en promenad ibland. Har jag någonsin verkligen gått igenom med det? Nej, varför skulle jag ha gjort det?!
Så där låg jag och tänkte att vad om jag inte skulle verkligen göra det som omväxling. Ta med mig musik så skulle det gå lätt och vara roligt. Få lite frisk luft och inte bara sitta här framför datorn hela dagen lång, äta en massa godis och bli fet.

Gjorde jag det undrar ni nu.

Svaret är enkelt.

NEJ.

Jävla patetiska skitunge! Jag slutar lova någonting eller bestämma någonting! Kommer ändå aldrig gå så långt att jag verkligen gör det! Det skulle ju vara omöjligt.


Hur i friden orkar mina vänner med mig?!