(Då var jag till och med vackrare än vad jag är nu. jag är bara fulfulful och hemsk. Äcklig. Jag mår illa.)

Från och med nu kommer jag inte att längre gå med och "festa" på onsdagar. Jag vägrar helt enkelt för att det alltid slutar med att jag sitter ensam och undrar att vad fan gör jag här! Och jag orkar inte med det längre. Jag går sönder. Jag grät på vägen hit igen eftersom jag mådde så fans dåligt.

Fattar inte hur jag alltid kan vara så dum!? Tro att någonting kommer att ändra och vara bättre! Jag borde veta vid detta lag att inget kommer att bli bättre. Det är menat att vara som det är. Det är min framtid och mening att vara ensam och tragisk datorberoende människa.

Så är det.

Idag var jag dit mest för att se dansföreställningen som danslinjen hade där. Jag älskar dans. Det är så vackert. Och att dansare är så jävla snygga! För fan!
Min kusin är också väldigt snygg.
Alla dansarna är.

Dans är vackert. Jag önskar att jag också kunde dansa utan att känna mig helt dum och hemsk. Skämmas efteråt.

Men nej. Inte det heller.

Jag kan inget.

(och bilden är alltså tagen av mig och föreställer mig. HAHAH. Som om ni inte skulle veta det redan.)

Jag vill att alla skall må bra och kunna le utan att det skall vara ett fejkat leende, men jag vet att alltid kan inte alla le och må bra, vara lyckliga. Och då söker människor såklart stöd. Någon som skall säga att allt kommer att bli bra. Livet är inte slut ännu.
Jag vet själv att jag är en sådan som definitivt söker stöd hela tiden. Jag kan medge det ganska så fort och ärligt. Jag vet det själv och jag vet att jag kanske t.o.m får människor att tröttna på mig tillslut bara för att jag håller på så hela tiden.
Får en angstattack och gråter medan jag desperat söker någon som bryr sig tillräcklig för att lyssna på mig. För att orka lyssna på mitt prat om hur skit livet är. Hur dåligt jag mår.

Hur hemsk jag känner mig på grund av dendär ena glassen eller godispåsen. Hur hemskt det känns att vara alldeles fullproppad av mat.

Hur hemskt det är när människor försvinner helatiden. Ändras på något konstigt sätt och inte längre har tid att lyssna på mig eller ens prata med mig. Hur de har slutat svara på sms som jag skickar när jag mår dåligt...

(hur det har slutat bry sig. Inte orkar längre.)

Hur jag inte mera klarar av det. Hur jag går sönder. Hur inget känns roligt.

Jag vet hur man skall le fejkat. Och ingen märker påriktigt hur dåligt jag mår inuti om inte jag själv vill att de skall veta det.

Jag söker förändring hela tiden. Försöker ändra på mig själv för att det kanske kunde bli bättre då. Allt skulle kunna bli bättre.

(KANSKE JAG SKULLE KUNNA BLI LYCKLIGARE.)

(ett av de hjärtan som finns på min vägg)


Har en känsla av att jag skulle behöva skriva ett inlägg som ingen ändå kommer fatta någonting av. Bara för att få ut någonting av det som cirkulerar inuti mig.
Saker/människor som går så fort att jag inte hinner med. Och alla väntar sig att jag skall klara av det. Sätta ena foten framför den andra och verkligen inte halka på isen eller snubbla över mina egna ben.

Ingen som bryr sig om jag blir efter. (Ja, vadå lågstadietid? Ja, Fula minnen. Illamående.)
Önskar att jag vågade göra saker. Önskar att jag vågade ge mera av mig själv till personer och inte bara hålla saker inom mig själv. Men jag vågar inte. Jag är rädd att sedan ångra att jag gjorde det.

Jag gjorde ju det med en gammal klasskompis. Jag visade mig själv. Jag lät henne läsa det jag skrivit. Det som inte många från min närhet fått läsa så, bara via Internet. Nu ångrar jag att jag lät henne göra det.

Även om jag nu vet att hon inte var någonting att behålla, så gör det ändå smått ont. Måsta se henne varenda dag. Inte kunna prata med henne alls. Luft är det enda jag är för henne. Det är bara så och så kommer det alltid att vara. Aldrig mera.
Det känns underligt att tänka på det att jag faktiskt valde att bli vän med henne första skoldagen. Jag såg henne komma in i klassrummet och då tänkte jag att henne vill jag bli vän med. Hon ser bra ut och trevlig.

Första gången jag tänker så och sen går det så fel tillslut.
Där ser man hur fel jag gör. Hur fel jag är.

Ja, det värker. Eftersom jag blir beroende av de människor jag har omkring mig. De som lite också visar intresse.


(Detta blev skrivet idag på morgonen)

(och just nu gör det ont att se på den där bilden)

Ja, nu vill jag hoppa ner från taket eller någonting annat.


Det gör ont.

Jag hatar denna känsla som plötsligt fyllde mitt inre. Jag fick plötsligt lust att bara kasta mig på sängen och gråta ögonen ur mig, ändå så har jag inte ännu gjort det. ännu. Kanske det skulle vara det rätta att göra? Att bara låta tårarna rinna nerför mina kinder. Gråta ut allt som skall ut och sedan kunna andas igen. Men vad om jag inte vill det? Vad om jag inte vill gråta längre? Vad om jag påriktigt vill ändras? Bli annorlunda. Bli lyckligare. Bli en bättre människa än det jag har varit. Nu är jag alldeles för svag och låter alla trampa över mig, fortfarande. Jag låter DEM fortfarande påverka mig även om jag trodde att jag var över DEM. Mitt förflutna var bakom mig, men nej det var den ju inte alls. Den är fortfarande här i min närhet. Påminner ständigt om sin närvaro. Jag orkar inte med det.
Jag hatar detta mer än någonting annat. Igen denna känsla. Jag trodde att jag hade blivit annorlunda. Bättre. Tydligen så hade jag så fel.

Detta tänker jag klassa som break down writing, eftersom det känns som om någonting väldigt hemskt och jobbigt skulle ha satts på mig och jag skulle ha fallit rakt genom golvet och fortsatt ännu mer neråt, och nu har jag en massa skit över mig.

Jag vet att jag har uppgifter som skulle borda göras men jag orkar inte bry mig, och den jävla huvudvärken jag lider av hjälper inte alls situationen. Detta är en situation jag inte klarar av alls eftersom det inte finns något intresse hos mig att göra det. Jag bryr mig inte längre. Jag har inget som får mig att vilja bli färdig och bli närvårdare. Jag vill inte mera bli det över huvudtaget. Min mamma är mera intresserad av att se mig bli det än vad jag själv är. Hon pratar om att det kommer vara lätt för mig att få jobb som dagistant när jag blir färdig, eftersom det är brist på dagispersonal.
(Men oj, gud så lycklig jag blev.)

Jag bara klarar inte av detta längre. Jag vill inte bli detta mera. Jag är inte intresserad. Timmarna är bara ett jävla helvete. menjagkanvälinteslutaheller?

Vad skall jag göra?
 


Look how pretty she is when she falls down
Now there is no beauty in bleeding mascara
Lip are quivering like a withering rose
She's back again
Atreyu - Bleeding Mascara

Jag går sönder igen och det är allt pågrund av Henne. Hon skickar sms plötsligt och vill träffas och jag vill inte/klarar inte av henne just nu.
Jag vill bara njuta av Sweeden resan men det känns nästan omöjligt just nu.

Fan.

Jag vill inte.

Varför just nu? Kunde Hon inte vänta en jävla vecka till????

"Jag är en hemsk människa. Jag mår dåligt och kommer därför att skriva detta inlägg (RING INTE ÅT MIG BARA FÖR DETTA.).



Jag vet inte vad du väntar dig att få läsa när du fortsätter läsa. Vad tror du att jag kommer skriva? En massa gråtinlägg där jag berättar hur mycket jag saknar dig. NEJ. Jag kommer inte skriva såna, verkligen inte. För jag är inte mera den personen som gör sådant. Jag är kanske den person som "haistattaa vittua" åt hela världen ibland pågrund av sitt egna illamående.

Jag kanske mår illa hela tiden. Är det så farligt?

Nej, jag är inte jävla emo som skär sig sönder och samman bara för att känna någonting. Jag slår mig i väggen och gråter ögonen ur mig (och inte ens det.).

Det jag gör är skriver av mig mina känslor. Det kanske inte alltid är speciellt vacker att se på, eller förståerligt. Men vem bryr sig, jag mår ändå lite bättre pågrund av det.



Jag har mina orsaker till att stänga mig från världen ibland. Jag stänger telefonen och mår piss. DÅ vill jag inte prata med någon!

OM jag säger att jag inte orkar betyder inte alltid att DU har gjort någonting. Det betyder att någonting har hänt som jag inte klarar av att dela med mig, eller bara inte orkar någon sällskap.



Är detta det du ville höra?!



Nej...jaha...okej då.



(fan vad enkelt liv jag gör åt mig själv)" //Lunar blogg. Av mig.


Jaha så blev det skrivet.