Här sitter jag och  stirrar på datorskärmen. Vill skriva ner det som trycker sönder mig, men är rädd för att sätta ner det i ord. Rädd för att såra någon utan att vilja det. Rädd för att se det som gör så ont och förvirrar mig totalt.

Jag har problem.
Stora.

Det gör ont när hon int vill prata med mig. Jag vet ju inte alls anledning till detta konstiga uppförande. Och det är ju MEJ hon inte pratar med, bara mig, alla andra pratar hon hur glatt som helst med. Det har hänt förut och då lovade jag mig själv att om det skulle hända igen så skulle jag inte gå med på det. Men nu när det faktiskt har hänt igen, så är jag lika osäker på vad jag borde göra som jag var förra gången.
Det känns inte alls bra.

Var jag inte redan tillräckligt förvirrad före allt detta? Var det inte redan tillräckligt??

Skolan känns jävligt svår att gå till när man vet vad man går till. När man vet vad som väntar på en.

En dag av ensamhet och egna jävla tankar som man helst skulle vilja slippa för ett par sekunder. Men man kan ju inte rymma från dem.

Man kan inte rymma från sina egna tårar.

Förlåt.
Förlåt.
Förlåt.


Jag gör så jävla mycket fel.

Det enda jag behöver är någon som bryr sig.
Någon som lägger armarna om mig och viskar att allt kommer bli bra.
Jag behöver en axel att gråta i.

Jag gömmer mig bakom skärmen när allt blir svårt.
Jag gömmer mina känslor bakom ord, för jag vet att jag inte kan säga dem högt.


För svårt.


Varför?


Jag vill inte vara ensam.


Jag behöver en kram.