"Jag är en hemsk människa. Jag mår dåligt och kommer därför att skriva detta inlägg (RING INTE ÅT MIG BARA FÖR DETTA.).



Jag vet inte vad du väntar dig att få läsa när du fortsätter läsa. Vad tror du att jag kommer skriva? En massa gråtinlägg där jag berättar hur mycket jag saknar dig. NEJ. Jag kommer inte skriva såna, verkligen inte. För jag är inte mera den personen som gör sådant. Jag är kanske den person som "haistattaa vittua" åt hela världen ibland pågrund av sitt egna illamående.

Jag kanske mår illa hela tiden. Är det så farligt?

Nej, jag är inte jävla emo som skär sig sönder och samman bara för att känna någonting. Jag slår mig i väggen och gråter ögonen ur mig (och inte ens det.).

Det jag gör är skriver av mig mina känslor. Det kanske inte alltid är speciellt vacker att se på, eller förståerligt. Men vem bryr sig, jag mår ändå lite bättre pågrund av det.



Jag har mina orsaker till att stänga mig från världen ibland. Jag stänger telefonen och mår piss. DÅ vill jag inte prata med någon!

OM jag säger att jag inte orkar betyder inte alltid att DU har gjort någonting. Det betyder att någonting har hänt som jag inte klarar av att dela med mig, eller bara inte orkar någon sällskap.



Är detta det du ville höra?!



Nej...jaha...okej då.



(fan vad enkelt liv jag gör åt mig själv)" //Lunar blogg. Av mig.


Jaha så blev det skrivet.

Nu har hon börjat läsa alla blogginlägg jag skriver på ______ och jag vet inte varför. Det skrämmer mig lite. Eftersom jag vet inte hur jag skall vara eller vad jag kan skriva utan att hon skall bli ännu mer arg och hata mig ännu mera.
Jag vet inte. Vad är det hon väntar att jag skall skriva? Någonting om henne? Om det som hände?
Om det är en förklaring på varför jag gjorde som jag gjorde så kan hon få vänta ganska länge. Jag vet inte om jag orkar skriva dit det pånytt när den redan en gång gick och fick problem så allt försvann.

Just då kändes allt bara piss och det var ju därför jag stängde av telefonen och inte svarade i den. För att jag inte orkade med någon. Familjen måste jag ju orka med på något sätt, dem slipper jag inte i första hand.

Jag söndrade mitt hjärta på en dag. MITT FEL.

Title: These precious words
Author: Izme
Rating: I don't know
Genre: romance, a bit fluff I think.
Pairing: Shin/someone
Summary: The hard words.
Beta: Nelle (loveyouloveyou)
Disclaimer: I don't own Shinya, sadly ;)
A/N: kort men skit i det.

These precious words

I never really understood your words, even though they were the most beautiful words I had ever heard. For me it wasn't words, it was something more, more beautiful. More important. A promise after another. More words. I believed every whisper every sound that your mouth gave me. I believed them because I needed something to hold on in this world when everything else was crumbling apart. You gave me a shelter for the night. A hiding place, where I could be myself. Not need to act anything different. There in your home, in your arms I could relax, let down my guard and just breath for awhile even though that was hard with you there. You made me breathless everytime you entered the room. You made the room glow in a speciall way, a light that was meant only for my eyes to see.
From the day you kissed me lightly on the lips I knew that I was meant for you, and you were the one for me. Never ever have I thought differently. Your mouth made my insides jump and make cartwheels at the same time. Your soft lips tasted like heaven when they made contact with mine. The sweet taste that I miss all of the time when you're not on my side.
I couldn't believe that you really were there and were not going anywhere. I was not just one of the others. I was something speciall in your eyes too. Everytime you didn't call and told me were you were I got scared. Was this the end?
But it never was. You always came back to me.
Your eyes were like stars. Shining like stars do in the night. If one could drown in someones eyes I would have drowned in yours.
The smile you gave me made me melt on the spot. I felt like I couldn't move, and you always had to take the steps towards me. At that time you always gave me a light kiss right on the lips and that just made me, the wet pile on the floor disapear, vanish into the air.
The sweet words you whispeared in my ear when I was about to fall asleep with your arms around me and you breathing in my neck. I could feel your warm body against mine, making me warm and fussy inside. All I did was feel, no words needed and they would probably just have ruined the moment.
Sometimes I did make a little sound just to hear you ask.
”What is it Shin?” Always the same words and tone. A little conserned but just a little. I could feel you move up a bit from the matress probably leaning on your elbow. Your eyes were locked on me and could almost feel them in my neck. I smiled a bit but didn't open my eyes. I let you look at me with a question written all over your face. Every time it was the same thing, you never stopped asking.
”I just wanted to hear you voice.”I heard you laugh a bit and relax again. You kissed my neck for a few minutes and made me all warm inside once again. That was your talent. You always knew what buttons, and where they were, to push. Your hands and fingers traced my body with care, gentaly like you were scared of scareing me away. I wanted to tell you that you could not do that, but I never found the right words to use. And the fear of using the wrong words made me silent. I chose to keep them to myself.
You kept on kissing me until you reached my lips, and of course did not stop there, but you took a small pause when you just looked into my eyes, with a small smile on your lips. I made eyecontact with you for the first time in many minutes. You touched my chin with your soft fingers and made me shiver.
”Are you cold?” Your voice was just a whisper not to break the moment. The perfect moment.
I shook my head a bit. The truth was that I was burning up more then freezing. Once again I had a hard time to breathe, to get air into my lugns.
Then you kissed me and I thought I was going to faint for loss of oxygen. I felt like I was about to die any second but still I felt more alive then ever.
Your lips left mine when we both needed air too much to continue. A smile formed on your beautiful face. I wanted to remember that moment forever, never forget.
I smiled lightly and touched your face and you took my hand and kissed it gently.
”I love you, Shin.”
My heart stopped beating and I couldn't breath. I knew what you wanted me to say and you also knew that I had a hard time saying it. Never had I told another person that I loved him or her. My family of course but besides them, never. I could feel tears in my eyes and I looked away from your eyes so that you wouldn't see them.
I heard you sigh and I knew that you were sad. Disappointed. Without a word you left the room.
Now I could feel tears running down my cheeks. I did love you more then anything. Didn't you know that?
Why couldn't I say the words?
How hard can it be to say three words?
I love you.

two of the most beautiful persons in this world.
Ja jag dregglar över dem båda. Speciellt ihop. ;)


(från och med denna dag är allting ordnat och fint i bloggen.)

Jag mår piss jag vet inte varför.
Tårar rinner och ett konstigt illamående kryper i magen. Jag vill klara av livet men det känns svårt.
Vad fan är det som händer? Jag vill inte må såhär. Jag vill må bra. Jag vill inte få lust att göra någonting dåligt. Någonting jag inte borde.
Fan varför mår jag såhär?

Jag vill inte.

Jag tror att allt kommer fortsätta vara ganska okej. Allt känns sådär bärbart och jag klarar av allt. Troligen so lär jag inte få break down ännu. Små kommer och går, men jag överlever. 
Idag har jag suttit här och skrivit på BF och haft convo på msn med Anina, Kate & C och även Alex en stund. Det var bara otroligt roligt och jag fick öva min engelska eftersom allt gick på engelska. Det var min idé att bjuda in C och det var en bra idé om jag nu själv får säga. 

Jag lever och mår bra. Ganska bra. 

 

Jag är så kär i dendär bilden. Shinya är så otroligt vacker.

Nu är jag då tillbaka från sverige och kan koncentrera mig på livet här igen. Blogga och klaga och kanske även vara lycklig en stund. Man skall ju inte bara klaga på livet utan även njuta av de små bra stunderna som gömmer sig ibland.

Jag fick smaka på japanskt godis igår när jag var i stan med Nera och Pigru. Det var jätte gott!
 
Det var härligt att öppna min telefon igår och få ett sms av Nera där hon berättade att hon saknar mig. Jag skrev att jag saknar henne och en sekund där efter så ringer hon och frågar om jag vill komma till stan. Jag skyndade att ge mig iväg.

Köpte en t-skjorta och ett par strumpor. Härligt.

Jag lever.

Det var det då. Det finns inget att göra längre åt den saken. Det behöves inga ord. Vad skulle man ha sagt? Hej? Hejdå? Adjö? Ha ett bra liv?
Det gjorde ont i en stund. A sharp pain in the heart. Men det gick över sedan. Det var tydligen inte menat att vara någonting långvarigt. Det var bara där för att lära oss båda någonting antar jag. Så vill jag tänka eftersom allt annat gör ont. Jag vill inte tänka att det var mitt fel att det inte fungerade. Jag vill inte, för det kanske är sanningen. Det kanske var jag som gjorde någonting fel som sedan förstörde allt. 
Mitt fel.

Jag gick hem efter det korta mötet, med musik i öronen och en liten plastkasse i handen där mina saker var. Som jag fick under det korta mötet. Jag tänkte faktisk på vad jag skulle göra med den plastpåsen när jag kommer hem. Om jag skulle klippa den i tusen bitar eller bara kasta bort den. Nu ligger den faktiskt på min säng och påminner mig om allt det.

Jag ville inte att det skulle bli såhär. Inte just nu. antagligen var det min telefon hat-tid som var sista strået och sen brast allt. Kanske det var det.

Annars så är jag kär i min härliga dator (jag skall ge den namn bara jag/någon annan kommer på ett bra.). Såklart är det den jag använder för tillfället och jag kommer aldrig behöva lämna mitt eget rum igen. Utom när jag skall äta eller liknande. ^___^

Och imorgon bär det av till Gävle och där skall man då stanna en hel vecka. Så det blir inga inlägg på en hel vecka (Ida du skall inte dö okej?). Kommer nog ta datorn med men kommer inte ha tillgång till internet. Tyvärr. Men överlev utan lilla mej, okej?


Älskar er.

Hemsk bild men härlig människa som tog bilden. Jag ser ju bara drogad och hemsk ut. Det var förra året tror jag. Hos kusinerna.

Idag har det inte hänt typ någonting. Har bara suttit här och blivit hög på Jrock och annat liknande (musik). Lillebror har inte varit hemma och mamma kom först på kvällen så jag har haft lägenheten för mig själv. Vilken lycka liksom.

Igår var jag på Bio. Såg She's the man, tror jag att den hette, tillsammans med La. Filmen var helt trevlig. Det var en film där man inte behövde anstränga hjärnan hemskt mycket, vilket var helt bra. Skulle inte ha orkat med en tänkar-film just då. Jag överanstränger min hjärna hela tiden. Undrar om det är så bra i längden? :/

Lilla C var söt och skicka sms från Hangö åt mig. Han hälsa från Hangö och jag blev jätte glad. Mådde dåligt för att jag inte kunde svara honom och måste göra någonting för att sluta tänka på det. Gick ut ur sovrummet och sa åt pappa att jag går ut. Lillebror följde med. Vi gick runt en stund och jag fick frisk luft och mådde realtivt bra efter det. Såg på Frasier när vi kom hem och gick sen och sova. Var så trött.


M ringde. När jag satt i bussen påväg hem idag. Jag svarade och hon frågade att om vi kan träffas någon dag. Jag sa väl någonting som kan tas som joo.

Att sånt idag.


Tisdagen närmar sig.

Hik-chan - Did you hear me whispering 'Hello' // Did you see me waving goodbye...? sanoo:

de e nog ett par saker du int vet

Emzi - Black Black Heart sanoo:

antagligen.

Emzi - Black Black Heart sanoo:

och det är helt okej

Emzi - Black Black Heart sanoo:

för du är inte döende och jag har tid
----------------------------------------------------
(och vem visste att jag kan vara smart fast klockan är mycket)

Jag har varit duktig. Jag har läst, jag har köpt grejer. Jag har varit en bra person och svarat i telefonen väldigt sent på kvällen igår (första gången sen jag stängde av den). Det var nog bara lillebror som sa att han skulle komma hit idag och att jag skulle vänta på honom. Jag var trött då och mumlade någonting åt honom. Sa att jag köpt Queens cd och han blev väl glad. Han gillar Bohemian rhapsody (nej, jag orkar inte gå efter cd:n och kolla hur det skrivs). Lyssnade ganska många gånger igenom den igår. Bevisade åt La att jag ännu lyssnar på så kallad vanlig musik ännu. Jag talade med henne på msn igår. Det var längesen jag gjort det så det kändes bra.

Fick en massa nya låtar av Nera på kvällen. Härligt. (lyssnar på dem just nu.)

M har slutar ringa nu. Hon gav upp tillslut. Orkade inte fortsätta.

Igen känns det som det skulle ha varit en evighet sen jag skrev någonting hit, men ändå så har det inte varit så hemskt längesen.

Jag har bara inte orkat tänka på bloggen. Har haft så mycket annat i huvudet. Har börjat fundera på att lösenordsskydda bloggen eftersom jag börjar blir rädd att Lillebror skall läsa detta. Det finns inlägg som bara är såna som han inte får läsa.


Saknar VPFPH.

I so love that picture.


Har inte svarat i telefonen idag. Har inte orkat och inte viljat prata med någon och det känns skönt att bara kunna låta bli.
Det fanns faktiskt en sån tid när det inte fanns mobil och man inte alltid kunde få tag i en person. Hur klarade vi oss då?

Jag vet inte om jag tänker fortsätta att inte svara i telefonen imorgon eller om jag tänker svara i den. Vi får bara se på hurdant humor jag är imorgon och om jag orkar göra någonting sånt utan att gå sönder.

Talade med Anina på msn och fick veta att hon skrivit brev åt mig. Och skall även skicka de. Jag blev jätte lycklig och ville nästan gråta av ren lycka. Jag älskar brev och har inte fått ett sen jag minns inte när. Och snart kommer jag få ett. Känns bra.
(kommar att vara i Stockholm från den 6-10. Kommer kunna träffa människor den 7-9 Augusti)

Saknar Nera. Skulle vilja ringa henne men min dumma telefon är dum. Vill prata med henne. Vill träffa henne.

jaja. att sånt idag.

That's just me being weird.

Mår konstigt once again. Orkar inte med resten av världen utom min egen lillebror. Antagligen så gjorde jag en kompis sur på mig. Skulle ha gått till henne idag och varit där övernatt, sett någon film...
Hon ringde och jag sa ynkligt att jag inte orkar komma. Kände mig ynklig och jag gömde inte det för henne på något sätt. Kände mig ynklig igår och känslan fortsätter att pina mig.
Hon skickade sms som jag inte kunde svara på. Hon ringde och jag sa åt min lillebror att lägga på eftersom han var närmare telefonen.
Jag stängde av telefonen efter det.

Kändes skönt. Befriande. Men ändå hemskt. Isolerad från världen.

Öppnade den för en stund sen och märkte att ingen har saknat. INGEN. Jag är ensam.

Ingen saknar över huvudtaget.

Förlåt att jag mår piss. Förlåt att jag inte tål prata med någon IRL just nu. Förlåt att mitt liv är åt helvete just nu.

Jag kan nästan inte förklara hur härlig födelsedag jag hade. Bilder berättar mer än ord.

(ett par år sedan skulle jag aldrig gjort sådär)

 
Galenskap och bästa killkompisen.