Det var det då. Det finns inget att göra längre åt den saken. Det behöves inga ord. Vad skulle man ha sagt? Hej? Hejdå? Adjö? Ha ett bra liv?
Det gjorde ont i en stund. A sharp pain in the heart. Men det gick över sedan. Det var tydligen inte menat att vara någonting långvarigt. Det var bara där för att lära oss båda någonting antar jag. Så vill jag tänka eftersom allt annat gör ont. Jag vill inte tänka att det var mitt fel att det inte fungerade. Jag vill inte, för det kanske är sanningen. Det kanske var jag som gjorde någonting fel som sedan förstörde allt. 
Mitt fel.

Jag gick hem efter det korta mötet, med musik i öronen och en liten plastkasse i handen där mina saker var. Som jag fick under det korta mötet. Jag tänkte faktisk på vad jag skulle göra med den plastpåsen när jag kommer hem. Om jag skulle klippa den i tusen bitar eller bara kasta bort den. Nu ligger den faktiskt på min säng och påminner mig om allt det.

Jag ville inte att det skulle bli såhär. Inte just nu. antagligen var det min telefon hat-tid som var sista strået och sen brast allt. Kanske det var det.

Annars så är jag kär i min härliga dator (jag skall ge den namn bara jag/någon annan kommer på ett bra.). Såklart är det den jag använder för tillfället och jag kommer aldrig behöva lämna mitt eget rum igen. Utom när jag skall äta eller liknande. ^___^

Och imorgon bär det av till Gävle och där skall man då stanna en hel vecka. Så det blir inga inlägg på en hel vecka (Ida du skall inte dö okej?). Kommer nog ta datorn med men kommer inte ha tillgång till internet. Tyvärr. Men överlev utan lilla mej, okej?


Älskar er.