Jag hatar denna känsla som plötsligt fyllde mitt inre. Jag fick plötsligt lust att bara kasta mig på sängen och gråta ögonen ur mig, ändå så har jag inte ännu gjort det. ännu. Kanske det skulle vara det rätta att göra? Att bara låta tårarna rinna nerför mina kinder. Gråta ut allt som skall ut och sedan kunna andas igen. Men vad om jag inte vill det? Vad om jag inte vill gråta längre? Vad om jag påriktigt vill ändras? Bli annorlunda. Bli lyckligare. Bli en bättre människa än det jag har varit. Nu är jag alldeles för svag och låter alla trampa över mig, fortfarande. Jag låter DEM fortfarande påverka mig även om jag trodde att jag var över DEM. Mitt förflutna var bakom mig, men nej det var den ju inte alls. Den är fortfarande här i min närhet. Påminner ständigt om sin närvaro. Jag orkar inte med det.
Jag hatar detta mer än någonting annat. Igen denna känsla. Jag trodde att jag hade blivit annorlunda. Bättre. Tydligen så hade jag så fel.