A FAKE SMILE
(och bilden är alltså tagen av mig och föreställer mig. HAHAH. Som om ni inte skulle veta det redan.)
Jag vill att alla skall må bra och kunna le utan att det skall vara ett fejkat leende, men jag vet att alltid kan inte alla le och må bra, vara lyckliga. Och då söker människor såklart stöd. Någon som skall säga att allt kommer att bli bra. Livet är inte slut ännu.
Jag vet själv att jag är en sådan som definitivt söker stöd hela tiden. Jag kan medge det ganska så fort och ärligt. Jag vet det själv och jag vet att jag kanske t.o.m får människor att tröttna på mig tillslut bara för att jag håller på så hela tiden.
Får en angstattack och gråter medan jag desperat söker någon som bryr sig tillräcklig för att lyssna på mig. För att orka lyssna på mitt prat om hur skit livet är. Hur dåligt jag mår.
Hur hemsk jag känner mig på grund av dendär ena glassen eller godispåsen. Hur hemskt det känns att vara alldeles fullproppad av mat.
Hur hemskt det är när människor försvinner helatiden. Ändras på något konstigt sätt och inte längre har tid att lyssna på mig eller ens prata med mig. Hur de har slutat svara på sms som jag skickar när jag mår dåligt...
(hur det har slutat bry sig. Inte orkar längre.)
Hur jag inte mera klarar av det. Hur jag går sönder. Hur inget känns roligt.
Jag vet hur man skall le fejkat. Och ingen märker påriktigt hur dåligt jag mår inuti om inte jag själv vill att de skall veta det.
Jag söker förändring hela tiden. Försöker ändra på mig själv för att det kanske kunde bli bättre då. Allt skulle kunna bli bättre.
(KANSKE JAG SKULLE KUNNA BLI LYCKLIGARE.)
Oj. Jag blev lite ställd nu. Finns så mycket jag kunde säga, men ändå kan jag inte säga någonting... utan att det låter som en dålig predikan.
Det att folk slutar höra av sig är hemskt, det är grymt av dem att behandla folk så. Samtidigt, tror jag, att de människorna är bara att glömma och sedan gå vidare för de har redan visat hur lite intresse de har för en. Håll dig till dem som faktiskt finns där för dig.
Jag tycker inte om denhär kulturella traditionen som finns; att man alltid ska måst vara glad, att inget är fel, att man ska visa upp en falsk bild av sig själv fast man mår skit. Folk borde våga må skit, säger jag, våga vara sig själva i alla lägen, i sorg, i glädje, och mitt i skiten... man borde åtminstone kunna vara ärlig mot sig själv.
Jag tycker dock att du visar en bra attityd, att du söker ändring. Ändring är bra! Men ändra på omständigheterna, inte din personlighet, inte på dig själv.
