Strunta i min min. :/

Älskar min kjol. och min blus. :D

Hur kan någonting vara så vackert?
Härligt. Allt kommer bara bli bra. (IMORRON)


Ida. Kära vännen. Allt kommer att bli bra.


Ibland är det svårt att se hur mycket människor man har omkring sig. Människor som bryr sig. Vänner. Äkta vänner.
Såna som alltid kommer finnas där. Vad man än gör.

Livet är det du gör av det.

Jag behöver er.

Jag är inte längre samma person som jag var förra året. Jag vet mera om världen. Jag vet mera om allt. Jag har upplevt mera och träffat människor som jag bara inte kan leva utan.

Jag är en kjol, en massa skjortor, solglasögon och nagellack rikare efter ett par dagar. Coolt.

Veckoslutet har varit så otroligt stressigt att det finns ingen höjd på det hela. Men på något sätt så är det inte så farligt. (sova kan man sen i graven) Det känns bara trevligt.

Fredagen var väl lite en besvikelse. Eller åtminstone morgonen. Sista skoldagen. Jag spenderar den till största delen med Nera medan mina klasskompisar inte pratar med mig. Jag fick en kram av en klasskompis (jag fick ju en av Nera oxå, om int två.). Det var inte så som jag tänkte att dagen skulle bli (okej, morgonen) men vad kan man åt sina konstiga klasskompisar.
Jag orkar inte tänka på det så himla mycket.
Resten av dagen gick till att se på dimissionen och sedan vänta på att alla gäster sticker hem och sedan började ordnandet av fest. Dekorering. Bord och stolar som skulle ordnas rätt och bra. Det tog en tid men vi fick beröm på kvällen så det kompenserar all möda.
Det kom lite mindre människor än vad vi trott att skulle komma, men det var inte så farligt. Om man nu inte vill kalla en massa mat över farligt.
Vid efterstädningen sjöng jag och C på Miyavis senor senora senorita. Man kan inte sjunga hela låten om man så inte kan JAPANSKA. Em påpekade att vi alltid sjöng samma bit av låten. DAH. Det var jätte kul.
Kom hem nångång efter tolv. Fick skjuts av räddande ängeln (once again she proofs me right).


Lördagen var allt annat än besvikelse. :D 
Det var sååå härligt hos Fa att det inte finns ett höjd! En massa prat om samma ämne (sex). Och en massa flumm och filmer och vakande. 
Sov inte mycket den natten måste jag säga. 
Hälsade på min gulle (Julz) på söndagen när vi var och åkte runt lite. :D Härligt!
Var jätte trött och höll på att somna i bilen påväg till tåget hem. I tåget så lyssna jag med Nera på Jrock så då kunde jag inte somna. 
I metron tänkte jag somna. Men gjorde det inte. Som tur.
Gick och sova där vid halv 7. 

Idag vakna jag när telefonen berättade att jag måste vakna. Skulle till skolan och diska fat och grejs från fredagen. Det var inte så farligt. mest bara kul.
Förde flaskor och fick 40,30 € för dem! Det var snyggt. 
Nej, jag var ju såklart inte ensam. Em, C, A och P var även där. 
C stod och sjöng samma sång, som vi på fredagen, när han diskade. Eller lyfte korgar med diskad disk. Det var kul. 
Gick sen för att träffa S (släkting) för att gå runt i stan och shoppa födis present åt mig. Hittade en HÄRLIG kjol och köpte den. Fick den är rättare sagt, men hur som helst. 
Gick runt en tid till och hittade fina solglasögon åt mig. :) På männens sida.

Imorron skall jag köpa skor åt mig.


Och sen AYABIE.

Detta var allt för nu. 

Det är faktiskt så jag såg ut en dag. Haha. Tro det eller ej.
Min mun ser inte underlig ut det är jag som ler konstigt. ^^. Hehe.

Jag tänker låta mitt hår växa igen. Bara för att jag vill. Har sett för mycket långhåriga dockor (huvuden) under hårvårdstimmarna så jag blivit avundsjuk och själv viljat ha långt igen. Så det skall bli långt igen. Det kommer ta en tid, men det är helt okej. Jag hatar inte mitt hår för tillfället.

Skoldagen var helt okej. Blev smått chockad när Lo kallade mig Emzi. Hon brukar inte göra det, eller ingen på min klass brukar kalla mig det. På ett visst sätt så var det trevligt. Lite sad att hon börjat göra det nu när vi kommer splittras om några dagar.

Allt är okej med skolan. Alla uppgifter är gjorda och jag kan njuta av de sista dagarna. Nästan åtminstone. Lite grejer har jag att ordna och fixa, mest med slutfesten.

Allt är bra.

Vad är allt?

jag är trött.

Ja-a gissa vem som hade smått tråkigt och blev väldigt ego igen.

Rädd. Jag är rädd för morgondagen. Jag är så säker på att jag kommer bryta ihop totalt. Jag klarar inte av en likadan dag som förra gången. Jag vill inte ha det. Jag klarar inte av det.

Ensam.


Hela dagen har jag suttit här och läst fanfiction. Kollade lite på Jules. Herregud så jag måste jobba på den.


Hejdå.

Jag vet inte vad jag skall göra med mig själv längre. Mitt paus hållande fungera inte alls som jag ville. Dessutom så mådde jag jätte dåligt av att inte få vara på datorn. Jag led. Så jag MÅSTE bara sätta mig här igen och se om människor saknat mig hemskt mycket. Det är väl typ det jag ville. Att människor skulle sakna mig och visa det på något sätt.

Känner mig så utan för ibland när de flesta av er alla bor i Sverige (VPFPH och så vidare) och lilla jag lider i finland. Hör en massa roligt som händer där. Men jag är inte en del av det. Alla ringer åt varandra. Skickar brev. Födelsedagspresenter.

Jag får ingenting.

Det känns lite knäckande.

Denna dag har varit smått konstig men ändå rolig på ett sätt.
Skoldagen var ett enda piss, men jag orkar inte just nu tänka på allt det. Jag är bara så trött på skolan. Vill bara att den skall ta slut och det skall bli sommarlov. (jag vill att jag skall fylla 18) Någonstans inom mig så skulle jag vilja njuta av skolan och mina klasskamrater. Men jag kan inte riktigt göra det. Jag vill det, men jag kan inte. 
Ibland känner jag mig jätte elak och tänker på hur FULA alla är. De kanske är jättesöta. Vad vet jag. Jag kan ju ha förvriden syn på utseendet. Jag vet inte.

Jag skall bli en ny människa. Jag skall lära mig ringa människor utan att darra och må dåligt av det. JAG SKALL. Jag skall få mitt rum fint och färdigt, så att det ser ut att jag bott här en tid och inte just flyttat in. DET MÅSTE JAG. Klippa ur tidningarna jag har i skåpet.
 Gå på långa promenader och få bättre kondition.

MÅ BRA.

Inte se ut som om jag var gravid.

Jag behöver ett nytt liv.

(nästa inlägg nästa söndag.)

Jag har bestämt mig. Jag kommer ta en paus från denna värld. Fast jag kommer fortsätta blogga EN gång i veckan och skriva om min vecka. Berätta vad jag gjort och så vidare. Allt möjligt.

Idag var jag jätte duktig enligt mej själv. Jag var ute och gick typ en hel timme. Det tänker jag göra oftare nu när jag tar paus från allt annat utom bloggande (en gång i veckan). Jag tänker bli duktig och bra människa. Jag skall få ett liv IRL. Jag behöver det.

Jag märker att det inte är någon som läser detta, men hur som helst.

Ida. Jag kommer sakna dej med. (Ulla har mitt telefonnummer & address om du vill ha dem)

Att sånt nu.

Visst kan ens humör hoppa så från sida till sida! Jag blir totalt GALEN. Och nej jag håller inte på med p-piller eller liknande så man det är icke mina hormoner som är totallt åt rumpan. Det är bara jag, antar jag.
MEN påriktigt. Det är alldeles sjukt!
Jag mådde skit men nu mår jag bra. Hmm.
Timmarna på morgonen var helt trevliga och läraren var det inget problem med. Hon var hur trevlig som helst. Mi började ta bort sina förlängningar på rasten och sedan fortsatte på timmen. Det var en enda hög. Läraren hjälpte henne lite på rasten med det.
Nu vet jag hur man skall trassla upp sitt hår och andras hår. *stolt*

När de timmarna tog slut så gick jag på wc:n. När jag kom ut så hade M, L och Ch gått till butiken och lämnat mig ensam. Hmm. Trevligt. Men jag hittade min räddning väldigt snabbt eftersom Nera & co skulle äta så jag satte mig och åt med dem. Fick kanske planer för skolan-slut-veckoslutet. :D PARTY.

Examinationen tror jag inte att gick sådär jätte super bra. A måste gå mitt i så jag blev ensam. hmm.

Träffade igen på Nera & co och sedan på diZi. Det var härligt. Kramar är härliga.


Jag måste verkligen fundera på vad jag skall göra och OM jag skall göra det. Det kanske skulle vara helt bra för mig.

Kände mig så duktig när jag ringde åt Räddande Ängeln istället för att sms:a. :D

Veckoslutet överlevt. Skall vi vara glada?! Njaa. Kanske inte. En massa nya idéer. Dumma och bra. Jag vet inte. Saker som jag kanske inte kommer klara av att göra fast jag själv vill det. Jag måste börja göra någonting med mitt liv. Jag MÅSTE. Annars klarar jag inte av verkligheten när jag flyttar. Hemifrån menar jag. Eller när jag skall göra praktiken i Sverige.

Hjälp.


Jag faller och det finns inget att ta i längre. 

För en liten stund ville jag bara hoppa upp och ner av glädje.

Nu vill jag bara sjunka ner genom golvet. Gråta sönder mina ögon. Få slut på den eviga värken. Illamåendet. Det som vrider sönder min magsäck så att all innehåll förstör mig innifrån. Syran som fräter sönder min hud. Söndrar. Mina drömmar är borta. För hemskt att tänka på.

Jag vill inte. Jag orkar inte.

En sekund på natten ville jag börja skriva. Skriva om mig. Skriva en bok. Berätta för världen. Berätta för DIG.

Jag vet att jag ibland överdriver. Berättar för mycket. Säger fel saker. 

Inte nu. 

Bara sanningen.


Bara rätt.


Jag behöver dig. 

honey, I'd be there in a heartbeat if I only could.

Jag tycker om denna dag!

NU har jag en skiva med ESC låtar! (även Finlands)

:D

Skall träffa Amandine och Lillkillen efter skolan antagligen! De kommer till Hesa! :D

Sitter i skolan. På Ek datorn. C är ute. Hmm.
Dagen har gått bra utan större paniker. Kanske bara pågrund av att jag redan hade min presentation så jag behövde inte oroa mig över det längre. Skall be Ch och M att skicka sina arbeten åt mig så behövde/behöver jag inte anteckna när de har sin. M hade redan idag. Det var helt intressant. men sådär.

Under lätt massagen så satt vi ute i solen och åt godis och drack läsk. Hur härligt kan det riktigt bli?! :D:D


Men nu skall jag sluta och låta C komma igen. ^^

Jag vill kunna skriva vackert. Jag vill kunna skriva och chocka världen med min smarthet. Jag har en hjärna tro det eller ej, men det enda jag gör är försöker övertala mig själv att tro på det att jag kan någonting. Att jag inte är totalt värdelös. Någonting hunden/katten släpat in. Det är det jag är. Ingen bryr sig verkligen om hur jag mår. Ingen frågar. Ingen ser.
Alla tror att jag mår bra när jag bara säger så. Men vad om jag säger det för att slippa svara på en massa frågor? Slippa se en massa oäkta blickar ?
Säg inte att du tycker synd om mig om du verkligen inte menar det. Jag vill inte ha en massa ljug.
Jag vet att jag ibland ser ut att gå sönder vilken sekund som helst. Det känns så ibland. DU kan stoppa det. Det enda jag då behöver är att veta att du finns där. Ett  par armar omkring min kropp. En axel att gråta i.

Den personen. DU. Den finns aldrig där. Människor är blinda för allt det de inte vill se. De bryr sig inte om man sitter i ett hörn och försöker gömma sig från världen. När man vill försvinna. Slippa sitta där och sedan måsta le lyckligt för att inte få en massa dumma frågor. 

Jag vill att de skall se. Jag vill att människor skall se hur illa man ibland mår utan att behöva säga det högt. Jag kan inte skrika. Jag vill inte. 

Varför är människor blinda? 

Tror de fortfarande på evig lycka?

De lever i en fantasivärld.

Jag vill också leva i min fantasivärld, men verkligheten drar mig alltid tillbaka. 

Jag skall på deras spelning/konsert/whatever den 15.6! Och jag kan verkligen inte vänta på det! Skall med gulliga  Nera och en massa andra som jag inte känner men som hon känner. hih. Det blir roligt.

Omtenten gick upp åt reven tror jag men jag orkar inte bekymra mig över det för tillfället. Jag brukar aldrig oroa mig över sådant. Bara se hur det går och sedan försöka klara av konsekvenserna sedan när det är den tiden. Jag orkar inte nu.

Ringde åt La som hon bett mig göra. Hon sa att jag skulle komma till stan, vilket jag såklart gjorde. Satt i spårvagnen och var avundsjuk på personen som satt framför mig och pratade i telefon. Jag vill oxå kunna prata i telefon som jag förr kunde, utan att bli hemskt nervös och börja darra. Jag vill inte det längre.

Fick veta på flickgruppen att jag inte är den enda som inte tycker om att ringa. Den andra flickan där sa att hon även var det. Jag blev glad över att veta att jag inte är ensam. :D I'm not alone.

Jag hoppas att jag klarar av alla mina uppgifter så att jag kommer till nästa år och utbildningsprogrammet. För jag skulle inte orka börja ta skolan på fyra år. Jag vill inte det.

Jaa-a detta var lite uppdatering om vad som hänt.


Bye.

Tro mera på mig själv. Vara mera positiv. Jag kan inte vara det. Ibland känns det som om jag skulle kunna klara av allt i världen bara jag håller mig positiv och glad. Kan någon vara glad i all evighet? Kan man stanna positiv för resten av livet?
Svaret är: NEJ. (inte om man är jag. eftersom jag söker fram alla små problem och gör dem stora.) Jag kan inte vara positiv när det gäller mig själv och mitt liv. Det är inte möjligt. Jag säger alltid åt alla att tänka positivt. Är det fel när jag inte själv gör det?

Gör jag fel igen?

Är jag bara dum och fejk? Fel?

Skolan känns jobbig. Det är inte ens mycket kvar.. Men vad sen när det är över? Nytt år? Nya problem? Utan gamla hjälp och lösningar. Hur i hela friden väntar sig någon att jag skall klara av det?

Vad håller jag påriktigt på med?


Jag gör bara fel
fel
fel
fel

Jag mår konstigt.


Fråga INTE.

JOO

NEJ


Gå bort.


Jag klarar inte av detta.

Jag vet inte vad jag kan säga. Jag är nervös över hela skoldagen idag eftersom jag skall KANSKE presentera min utgångspunkt idag. Men det är ju bara kanske. Fast det skulle vara skönt att få det undan.

Mår weird again. Fast det är ok tror jag. Jag vet inte.

Fick biljetten igår. Dör av lycka.

En till dag överlevd. :D


Ida du är SÖT!  Du klarar ALLT! (L)

Sofia har namnsdag idag. Vet inte om jag borde skicka sms och gratta henne eller inte. Vet inte om det gör någon skillnad för henne. Skulle det betyda någonting för henne ifall jag gjorde det? Skulle hon bry sig?
Kanske inte. 
Förr skulle jag inte ens ha tänkt på det utan såklart skickat ett eller då skulle jag ju oxå ha sett henne i skolan. Om det skulle ha varit den tiden nu, men det är det ju såklart inte. Nuförtiden är det annorlunda. Jag tvekar. Varför? För att jag inte bryr mej mera? eller för att det antagligen inte gör någon skillnad längre för henne?
Jag vet inte.

Varför började jag nu plötsligt tänka på allt detta igen?

Jag orkar inte tänka på henne eller på dem. Känns för jobbigt för tillfället.

Vill börja skriva på någonting. Bli författare och världsberömd. Visa alla att jag kan någonting. Att jag inte är patetisk skit.

Nu skall jag gå till skolan och förhoppningsvis leva ännu på kvällen. Skall med Ch till bibban efter skolan.

Mår ok.