Jag vill kunna skriva vackert. Jag vill kunna skriva och chocka världen med min smarthet. Jag har en hjärna tro det eller ej, men det enda jag gör är försöker övertala mig själv att tro på det att jag kan någonting. Att jag inte är totalt värdelös. Någonting hunden/katten släpat in. Det är det jag är. Ingen bryr sig verkligen om hur jag mår. Ingen frågar. Ingen ser.
Alla tror att jag mår bra när jag bara säger så. Men vad om jag säger det för att slippa svara på en massa frågor? Slippa se en massa oäkta blickar ?
Säg inte att du tycker synd om mig om du verkligen inte menar det. Jag vill inte ha en massa ljug.
Jag vet att jag ibland ser ut att gå sönder vilken sekund som helst. Det känns så ibland. DU kan stoppa det. Det enda jag då behöver är att veta att du finns där. Ett  par armar omkring min kropp. En axel att gråta i.

Den personen. DU. Den finns aldrig där. Människor är blinda för allt det de inte vill se. De bryr sig inte om man sitter i ett hörn och försöker gömma sig från världen. När man vill försvinna. Slippa sitta där och sedan måsta le lyckligt för att inte få en massa dumma frågor. 

Jag vill att de skall se. Jag vill att människor skall se hur illa man ibland mår utan att behöva säga det högt. Jag kan inte skrika. Jag vill inte. 

Varför är människor blinda? 

Tror de fortfarande på evig lycka?

De lever i en fantasivärld.

Jag vill också leva i min fantasivärld, men verkligheten drar mig alltid tillbaka.