(Bilden är tagen av mej på julaftonen.)

Någon skjuter nyårsraketer där ute. Känns underligt att fortfarande höra sådana. Dumma småbarn som leker så stora och tror att de är någoting för att de vågar skjuta lite nyårsraketer. Hoppas någonting dåligt händer så att de lär sig en läxa. Annars lär de sig aldrig att det inte är så smart. Inte ser de ju på nyheter och hör om alla som blivit blinda för att en nyårsraket inte åkt åt rätt håll. En nyårsraket kan man inte riktigt alltid lita på.

Nyårsraketer fick ju såklart mig att tänka på nyåret, vilket igen fick mig att åka tillbaka till inte förra men då  förra nyåret. Jag hade så otroligt roligt då med Hipsu. Jag veet, att jag säger det hela tiden. Allt var så lätt och bra under den tiden. Jag var yngre och visste inte allt om världens hemskheter. Jag var så naiv, blåögd helt enkelt. Och nu pratar jag ju inte om att jag har blåa ögon, vilket jag har. Allt var bra och allt skulle fortsätta vara bra tills världen går under eller jag får kärleksproblem.
Nej, jag har inte ännu heller fått några stora kärleksproblem och jag byter inte partner som sockor heller. Och nej, jag kysser ju verkligen inte alla killar jag träffar på. USCH. Bara tanken får mig att må konstigt.
(och nu är det ingen röd tråd i detta mera men det struntar jag i). Visst jag medger att jag har problem och lever lite jobbigt just nu. Men jag måste bara leva vidare.

Som Ulrika sa så är det så att när man är på botten så finns det bara en väg att gå. UPP. Där har vi det. Vägen går uppåt och jag skall försöka låta det gå upp även. För det vill jag verkligen.