(Me. Me. Me. Fick en idé och gick med den.)

Man kan ju börja tänka på en hel del. Var det rätt att jag gjorde exakt så som jag gjorde? Eller borde jag ha gjort på något annat sätt?
Eller sen tar man det bara som det är. Nu gjorde man detta val och man får bara leva med det helt enkelt. Det kan inte hjälpas.

Patetiska jag satt här igår på kvällen och natten. Skrev åt Calberto på msn men han svarade inte. Fick en känsla av stalker så jag slutade med det. Fick senare veta att han inte ens hade varit vid datorn under tiden, utan ute på bar med någon kompis. Och satt där med en viss procent promille i sitt blod.  Nå det förklarade hela saken och jag mådde direkt mycket bättre. Pratade med honom en stund och han råkade nämna det att jag nämnt en gång att jag drömt om honom. Han frågade om jag ville dela med mig eller om det var alldeles för personligt. Som den snälla lilla flicka jag är så berättade jag åt honom om mina två drömmar där han medverkat på ett hörn. Han fick säkert egokick eller någonting liknande.
Jag vet inte om det var rätt av mig att berätta om dem åt honom men nu är det gjort och jag kan helt enkelt inte ta tillbaka det. Att vrida tillbaka tiden är ju en omöjlighet.

Men på något sätt så ångrar jag inte det jag gjorde. Tycker inte att jag behöver ångra mig för det. Han ville veta och jag berättade. Dessutom så hände det ju inget speciellt i det drömmarna eller någonting jag borde gömma ifrån honom. Han är en av de bästa människorna jag vet och jag vill att han skall veta allt om mig. Nå nästan åtminstone.

Han sa att han gillade sin julklapp. :D Det gjorde mej jätte lycklig. Den står på hans bord och vaktar honom. Han har haft den där enda sen han öppnade den. Sött.

Och honom får jag se på onsdagen när vi skall till Ekenäs med Elevkårsstyrelsen. Det blir kul. Måste ta kamera med. Bara för att.

Dessutom så lovade han att komma med mig ifall någon av DEM frågar mig ut på Bar av någon konstig orsak, så nu behöver jag inte oroa mig över det längre. Den paniken är uppklarad.